Våldsprevention är ett samlingsnamn för olika metoder och verktyg med syfte eller effekter som minskar risken för att någon använder våld. Åskådarperspektivet är en sådan metod.
Våldspreventionen har vuxit fram ur en jämställdhetskontext och är därför, underligt nog, skild från det allmänna brottsförebyggande arbetet.
I en genomgång av våldspreventiva program från WHO (2009) går de igenom kopplingen mellan maskulina normer och våld. Där visar de också hur genustransformativa program och insatser har större våldspreventiv effekt än de som förhöll sig neutralt till genus.
Vill vi minska våldet i samhället så behöver vi bland annat arbeta med normer om maskulinitet. Vi behöver också arbeta med att hindra våldet i ett tidigt/lindrigt stadie. När det är mycket lågintensivt våld i en miljö så kommer det normaliseras. När det är normaliserat så slutar vi tänka på det som våld och tänker inte heller att det går att ändra. Normaliseringen av våld leder också till en eskalation av våldet. De som vill sticka ut från mängden behöver använda mer våld för att skapa en effekt.
Om vi kan stoppa våldet i sin linda så kan vi också förhindra en eskalering. Lindrigt våld kan t.ex. vara sprida rykten, använda skällsord, ignorera, frysa ut. Ibland möter jag perspektivet att det borde göras med barn. Och jag håller med men det borde också göras med vuxna, gamla och ungdomar. Vi är alla en del av samhället och vi påverkar alla varandra. Ett barn tittar kanske på sina äldre kusiner eller på sin farbror eller på fotbollstränaren för att se hur de hanterar våld. Kan vi då ha en samsyn och ha pratat ihop oss om hur vi vill ha det så är det ett steg i rätt riktning.